Idag är de totalt fyra forskningssjuksköterskor och en läkare på deltid som håller till i ett äldre gult hus på Finsens väg. Enheten har även mottagningslokaler för patienter inne på sjukhuset.
Malin Hovstadius är nybliven biträdande vårdenhetschef för den kliniska forskningsenheten för Onkologi och Kirurgi (KFE), som bedriver studier i samarbete med Bröstcentrum, Prostatacancercentrum och den tarmonkologiska verksamheten på Kirurgmottagningen.
Många studier pågår
Hon berättar att enheten arbetar med cirka 15 forskningsstudier just nu. Det är kliniska studier, både läkemedelsprövningar i samarbete med industrin och akademiska studier.
– Vi har flera avancerade studier i olika faser. Det pågår en ganska omfattande klinisk forskning på sjukhuset, och många vet inte om det. Och på vår enhet arbetar vi enbart med kirurgiflödet. Det pågår forskning även på andra delar av sjukhuset, till exempel på Medicinkliniken, förklarar hon.
Ny verksamhet som växer
– Jag jobbade som barnmorska fram till 1999. Efter det har jag arbetat med klinisk forskning, främst på läkemedelsbolag, och i många olika roller. Jag kände att jag ville använda mina kunskaper på ett bredare sätt i mitt arbete, och ha möjlighet att påverka mer och därför gick jag tillbaka till sjukvården. Det är fantastiskt att få vara med och starta upp en ny verksamhet, säger Malin Hovstadius och ler.
Att starta en klinisk prövning är ofta komplext, och kräver just erfarenhet och kunskap inom flera områden, inklusive ekonomiska och etiska frågor. KFE har därför återkommande studierådsmöten med representanter från olika sektioner på Kirurgkliniken för att planera forskningen, diskutera och besluta om nya förfrågningar om studier som kommer in. Och antalet studier som enheten arbetar med ökar stadigt.
Resultaten kan bli negativa
Hon berättar också att forskningsprojektet kan följa en helt annan tidslinje än vad man är van vid i vården.
– Många studier tar lång tid och kan pågå i över tio år med olika delanalyser och uppföljningar. Och resultaten blir inte alltid de som man hade hoppats på, men det är viktigt att även de negativa forskningsresultaten görs synliga.
– Anledningen till att vi måste spara alla dokument i våra studier i minst 10–15 år efter studien har avslutats, är att man ska kunna granska och verifiera forskningsresultaten och göra om analyser om det skulle behövas.
– Och i januari kom ett nytt EU-direktiv som gör att vi måste spara dokumentationen ännu längre, i 25 år, säger Malin Hovstadius och stänger till det vita arkivskåpet.
Till den Kliniska forskningsenheten för onkologi/kirurgis sida på webben.
