Här är hans berättelse om hur hans resa som patient, och till PNR började:
Plötsligt en dag kände jag en väldigt stark ångest, ovanligt stark och intensiv. Jag tränar regelbundet på gym, och en dag några veckor senare på gymmet så blev jag helt orkeslös, svimfärdig och kallsvettig och blev tvungen att lägga mig ner raklång på golvet. Jag kunde inte ta mig upp och jag kunde knappt röra på huvudet. Jag hade inte ont, var medveten om allt runt omkring mig och fortfarande med en väldigt stark ångest.
När ambulansen kom tog de EKG och konstaterade att jag fått en hjärtinfarkt. Snabb transport till Capio S:t Göran där de gjorde ballongsprängning och satte in stentar i hjärtats kranskärl. Jag minns tydligt hur ångesten och orkeslösheten minskade, bit för bit, i takt med att de gjorde behandlingen. Den upplevelsen var otroligt märklig, mäktig och positiv och jag började förstå vad sjukvården kan göra för oss!
Det här var första gången jag själv besökt vården för något allvarligt som patient. Jag har alltid haft en oro och rädsla för att bli sjuk och för sjukvården. Inte för att jag tvivlat på kvaliteten eller kompetensen, men jag har haft flera svåra upplevelser av sjukdom och död som anhörig, inte minst kopplat till hjärtproblem. Min pappa dog i hjärtsjukdom, min yngre bror dog i samband med en hjärtoperation vid 42 års ålder och min fru har hjärtfel sedan många år tillbaka.
I tre dygn låg jag på Hjärtintensiven och kunde betrakta de olika personer som arbetade där. Jag arbetar som ledarskapskonsult och blev överraskad över vilket professionellt intryck jag fick av personalens kunnande, uppmärksamhet och bemötande. Medarbetarna pratade med mig som individ och de tog initiativ, ansvar och självständiga beslut. När medarbetare agerar så tar de ledarskap och för det krävs ett moget ledarskap hos chefer.
Självklart upplevde jag också vissa saker var svåra under tiden på sjukhuset. Jag fick en tjock lunta med viktig information om min sjukdom men i mitt akuta tillstånd så var det svårt att ta till mig det, jag var ju rädd och orolig för att dö, och kunde inte bara sätta mig och läsa och förstå allt.
Efter tre dygn blev jag utskriven av ännu en fantastisk sjuksköterska och kände att vården ändå varit till för mig, som individ. Helheten i upplevelsen fick mig att skriva ett brev till ledningen för sjukhuset och Hjärtkliniken för att tacka och berätta om mina erfarenheter.
”Ett genuint intresse för min berättelse”
En tid efter brevet fick Per och hans fru en inbjudan från Hjärtkliniken att komma och tala på en av deras klinikkonferenser och berätta om hur de som patient och anhörig upplevt vården.
– Det kändes väldigt bra, det märktes att det fanns ett genuint intresse för våra berättelser. Det blev ytterligare ett bevis för det genuina intresset på sjukhuset för patient- och anhörigfrågor.
De uppskattade föreläsningarna för Hjärtkliniken ledde till fler kontakter på sjukhuset, där Per bland annat blev inbjuden att vara med i arbetet med utformandet av sjukhusets Strategi 2030.
När sjukhuset under våren 2024 skulle starta ett sjukhusövergripande Patient-och närståenderåd (PNR) fick Per Stålhem frågan om att vara med och ta rollen som ordförande i rådet.
Medverkar i förbättringsarbetet
Nu 1,5 år senare är sjukhusets PNR väl etablerat och har varit med i ett 40-tal förbättringsprojekt tillsammans med sjukhusets olika verksamheter. En viktig funktion för rådet är att medverka i och ge synpunkter på planerade förändringar ur ett patient- och närståendeperspektiv.
– Vi arbetar sjukhusövergripande och behöver tänka utanför våra egna diagnoser, för patientkollektivets bästa. När vi tillsammans hittar vägar fram så blir det bra för såväl patienter, närstående, medarbetare som för sjukhuset, berättar Per Stålhem.
Rådets arbete handlar om både mer komplexa frågor kring arbetssätt och organisation, långsiktiga strategiska frågor kring sjukhusets utveckling, men också konkreta frågor som till exempel hur en viss patientinformation ska utformas för att patienter och närstående ska kunna förstå och ta till sig den på bästa sätt.
– Sjukhuspersonal använder naturligtvis sina medicinska termer för att dokumentera och tydliggöra för varandra vad de gör. Det handlar om analys, diagnos och behandling där ”vanliga” människor kan ha problem att förstå. ”Anestesiläkare” är inte ett så självklart ord, det är lättare att förstå ”läkaren som ska söva dig” till exempel, berättar han.
”Se närstående som en resurs”
Med sina erfarenheter både som anhörig och patient vill Per Stålhem även lyfta vikten av närståendeperspektivet. Att se, informera och stötta närstående. För deras egen skull och för att de är viktiga för patienten.
– Jag tycker att man alltid ska se anhöriga och närstående som en tillgång i vården. Även om det ibland kan ta tid och kraft att svara på frågor och få åsikter från oroliga närstående, så är de en resurs som finns där vid patientens sida och som kan vara en väldig styrka, framhåller han.
Förbättring ”här och nu” och på lång sikt
– En av de viktigaste delarna i arbetet med PNR är när vi bygger upp en långsiktig dialog med en verksamhet, där vi inte bara svarar på en enskild fråga utan jobbar tillsammans över tid. Det är också spännande när vi kan se att en fråga från en verksamhet nog faktiskt berör flera andra verksamheter också och kan ge förslag på hur man kan arbeta sjukhusgemensamt med det, berättar Per Stålhem.
I dag består sjukhusets PNR av sex personer, med olika erfarenheter som patienter och/eller närstående på sjukhuset. Att jobba tillsammans och dra nytta av allas olika erfarenheter och kompetenser är viktigt, och en styrka för både oss och sjukhuset.
– Det är både förbättringar ”här och nu” konkret, och på lång sikt och det är det roliga med vårt arbete i PNR. Det är lite olika tidsperspektiv, men båda behövs för att utveckla vården. En vård som ger ett snabbare tillfrisknande, och att patienter snabbare kommer tillbaka till arbete och aktivitet, är bra för både individen och familjen, för vården och för samhället i stort, framhåller Per Stålhem.
