När vi möter Elin och hennes kollegor på IMA är det märkbart stolta över den vård som bedrivs här, och den utveckling som skett sedan starten för 12 år sedan. Många av de eldsjälar som var med och byggde upp avdelningen då är fortfarande kvar, och har drivit den stora utveckling som skett av intermediärvården.
Utveckling efter behov – med stora olikheter nationellt
– Vården på vår IMA har ju alltid utvecklats efter patienternas behov, vi har sett väldigt pragmatiskt på det. Och de behoven har ju ökat väldigt mycket. Då var det främst patienter med intoxer och KOL-patienter i behov av NIV som kom till oss. Nu ligger vi på en nivå som skulle ha ansetts som intensivvård för 10 år sedan. På det viset har kraven ökat väldigt mycket på personalen och vår kompetens, berättar Peter Lindberg, sjuksköterska och flödesledare på IMA, och en av ”veteranerna” som varit med från start.
Och en liknande utveckling har skett på många sjukhus runt om i Sverige. Intermediärvårdsavdelningar har startats efter de olika sjukhusens behov och förutsättningar. Men resultatet har blivit att det skiljer sig avsevärt i vårdnivå, kompetens och kapacitet för behandlingar mellan enheter runt om i landet, berättar Elin Sjöblom.
Ett viktigt mål för den nya vägledningen har därför varit att definiera vad som utgör intermediärvård, med ”golv” och ”tak” för vad vårdnivån ska omfatta, vilken behandling och omvårdnad som ska kunna ges, vilken utrustning som ska finnas och vilka kompetenser som krävs för att klara att hantera allt det.
Lång väg sedan start
Sammanfattningsvis så ligger sjukhusets IMA väl till i vårdnivå och kompetens utifrån vägledningens rekommendationer.
– Det känns fantastiskt roligt, det visar att vi är på rätt plats och rätt väg i vår utveckling. Det finns alltid saker vi kan utveckla och bli ännu bättre på, och det jobbar vi med, men det känns bra att vi gör ”rätt saker”, säger vårdenhetschef Charlotta Paulsson.
Jämfört med starten 2012 så har det både vården som ges och lokalerna utvecklats väldigt mycket, berättar Therese Martens, undersköterska på IMA och medlem i avdelningens flödesgrupp. Hon har också varit med från starten.
– Då var det tre patienter som låg i en liten sal inne på MAVA. Nu har vi en hel avdelning med 8 enkelrum. Och det är stor skillnad i vad patienterna klarar själva, och hur mycket omvårdnad som behövs, berättar hon.
Teamarbete och kompetensutveckling
En nyckel för att klara den ökade sjukdomsgraden och vårdtyngden har varit teamarbete, med nära samarbete mellan läkare, sjuksköterska, undersköterska och fysioterapeut. Det har också ställt stora krav på kompetensutveckling och introduktion – ett område som Elin Sjöblom särskilt brinner för. Hon har t.ex. varit drivande i att starta den första nationella kursen i omvårdnad inom intermediärvård på högskolenivå.
– Det har varit jättekul att vara med i arbetet med att ta fram vägledning. Ett område jag har tryckt mycket på är just behovet av specifik utbildning och introduktion för nya medarbetare som ska börja arbeta inom intermediärvården. Det behövs inte vidareutbildade sjuksköterskor (som t.ex IVA-ssk), men det behövs ett genomtänkt utbildningsprogram, förklarar hon.
Kvalitetsindikatorer ska börja följas i SIR
En annan rekommendation från vägledningen är att identifiera kvalitetsindikatorer för intermediärvård, och börja följa dessa via Svenska Intensivvårdsregistret (SIR). För att göra det har en styrgrupp startats inom SIR som ska titta på kvalitetsindikatorer, övriga variabler och målnivåer för dessa inom intermediärvården. Elin Sjöblom är en av medlemmarna i den gruppen.
– Vi kommer att börja i liten skala att följa ett antal indikatorer, och sedan öka på med fler allt eftersom. Jag tror att det är väldigt bra att börja följa kvalitetsresultat och bygga upp mer evidens inom intermediärvården, säger Elin Sjöblom.
Du kan läsa den nya vägledningen på Kunskapsstyrning hälso- och sjukvårds webbplats.